“Varför känns livet så svårt ibland? Varför kan ingenting gå enkelt? Varför verkar alla andra veta precis vad de håller på med och vart de är på väg? Har alla en plan, ett mål, ett syfte i livet, utom jag?”

Hej, mitt namn är Adam och det är jag som ligger bakom den här bloggen. Jag kom till världen någon gång på det underbara 70-talet och tyckte ganska länge att livet var helt fantastiskt. Jag sprang runt utan tjocktröja på hösten, lekte och hade kul, och bara levde livet och gjorde det som föll mig in och verkade roligt. En vanlig grabb i sina bästa år helt enkelt.

Livet rullade på i några decennier, och när jag bockat av fyra av dem hade jag lyckats skaffa mig en underbar fru (som av någon outgrundlig anledning fortfarande är kvar hos mig och står ut med mig) och vi fick ett gäng underbara barn tillsammans. Men så en dag slog en tanke mig, nästan från ingenstans; “Varför verkar allting så enkelt för alla andra och så komplicerat för mig?” Alla verkade veta precis vart de var på väg i livet, vad de skulle bli, vad de skulle göra, vart de ville åka, vilka mål de hade, vad deras visioner var. Men jag hade ingenting av allt det där. Och där och då reflekterade jag heller inte så mycket över att det tagit mig över 40 år att ens tänka den tanken. Jag mest gled fram i livet och kände mig fortfarande som 25, och identifierade mig mer med de födda på 90-talet än mina jämnåriga medmänniskor, och antog att alla andra fungerade på precis samma sätt. Jag funderade mer på squadet i Call of Duty, om Mace Windu verkligen kunde ha en lila ljussabel, och om det stavades Orc eller Orch. Saker som valår, kommunalskatt och skolval bekom mig inte det minsta.

Det var först när en person i min närhet lite försiktigt undrade om det möjligen kunde finnas en bakomliggande orsak till varför jag var så chill, avlaslappnad, laid back, cool, bekymmersfri, spontan, och oblyg. Så jag gjorde det jag brukar göra när jag undrar något. Jag började gräva efter all möjlig information jag kunde komma över, och nära 50 böcker och ett gäng besök hos primärvården senare var det som att polletten trillade ner, pusselbitarna föll på plats, och allt bara ‘made sense’. Nämner man ordet diagnos här blir vissa människor så lättkränkta, så jag hoppar över den biten. Jag hade istället begåvats med en utmaning i livet, som hade gjort mig till en formidabel jägare för 10,000 år sedan, men som i dagens inrutade och semikonservativa samhälle istället blivit en belastning.

Jag lärde mig massor om mig själv, men också om det jag har i huvudet. Hur min hjärna ibland tar mig på en rundtur till saker jag inte alls har tänkt att göra. Som om en 5-åring styr mitt huvud och jag har inget att säga till om. Men också hur det kan vara lika mycket en tillgång, som en belastning. Jag lärde mig NÄR det är en tillgång, och när jag ska se upp så att det inte blir ett krokben. Att jag sedan inte kunde läsa manualen till nya dammsugaren utan frenetiskt tryckte på alla 12 knappar för att lära mig dem genom handling är en annan intressant sak i sammanhanget. Men manualer är ju inte lika roliga.

En annan sak jag också har lärt mig är att folk inte förstår. De vet inte hur det är. De kommer med användbara tips som “du får ta i lite”, och “du kan väl anstränga dig lite mer “, och favoriten “skriv bara ner det så glömmer du inte”. Nej, säger jag bara. Det är inte så det fungerar. Det är lite som att säga till en blind person “kom igen du kan väl se lite, ansträng dig så kanske du kan se”. Eller att be en förlamad person att ställa sig upp. Du fattar…

Jag såg ett inlägg i just den frågan som löd “If I could solve all my problem by just writing stuff down on a piece of paper, do you really think I still would have ALL OF THESE FUCKING PROBLEMS?!?!?”

Så om du som läser det här tänker, “det kan ju inte vara så svårt, det är ju bara att anstränga sig lite“, då kanske du är en sådan där “hoppa upp ur sängen pigg och fräsch 06.00, joggingtur i skogen, handmalet kaffe på balkongen, på jobbet en kvart tidigare, spinningpass på lunchen, kompismingel varje helg, och 20 minuter meditation innan läggdags vid 21.30 för imorgon är en ny dag med nya möjligheter”…
Då är den här bloggen kanske inget för dig…

Men då vill jag samtidigt passa på att säga G-R-A-T-T-I-S! Fy fan vad skönt för dig! Vad glad jag är för din skull. Att du slipper den här eländiga skiten som sätter käppar i hjulen för en så fort man tittar bort eller tappar fokuset för bara några sekunder.
Utom den 23 december kvällen innan julafton och man fortfarande inte har slagit in barnens julklappar och man är vaken och slår i paket till 4 på morgonen för vem f-n behöver sova 🙂

Till er andra säger jag välkomna (om ni ens orkat läsa så här långt). Den här bloggen är min resa mot mer tid, mindre stress, bättre struktur, bättre verktyg, bättre metoder, och ett friskare och mer välmående liv i balans. Jag delar med mig av allt det här så att andra ska kunna ta del av det också. Många av sakerna här på sidan är jag inte den första att tänka på, men efter att ha läst närmare 50 böcker om beteendevetenskap, personlig utveckling, motivation, så börjar man se en röd tråd genom allt. Man tar lite av vad den författaren skriver där, och lite av vad den författaren skriver där, och plötsligt börjar bitarna falla på plats. Och då inser man att man KAN ändra på saker, man är inte satt i sten. Det går att göra saker annorlunda. Det är bara jäkligt jobbigt. Dock så slapp du läsa alla 50 böckerna själv 😀